Valdagen har alltid varit en stor dag för mig. Som politisk journalist var valsändningarna slutet på en längre process. Förberedelserna pågick i månader inför den stund då röstningssiffrorna började strömma in genast efter klockan 20. Nu är den här dagen ännu större. Förberedelserna och valarbetet har varit mycket intensivare än jag någonsin kunde föreställa mig. En kandidat måste verkligen ge allt och lite till.

  När klockan slår 20.00 på söndag kväll kommer jag att vara sju fallt nervösare än någonsin tidigare. Den här gången gällde det inte att förbereda en stor sändning och sedan gå hem, nej nu är insatsen betydligt större. Det gäller ett fyra års mandat på ett av landets viktigaste poster. Ger tillräckligt många en fullmakt åt mig att representera dem i riksdagen?

  Kampanjen har gått upp i varv och den senaste veckan, eller veckorna, har takten varit så intensiv att allt annat i livet har fått vänta. Till all lycka har jag en förstående hustru, som har tagit ner mig på jorden, då jag har gått på övervarv. De senaste dagarna har hon, Sirkka-Liisa, varit med ute på fältet tillsammans med vår hund, strävhåriga taxen Sopu. De har säkert gett mig, inte bara råg i ryggen, utan också några tilläggsröster. Alla behövs för att det skall gå vägen.

  Dagens opinionsmätning ger Sfp ett lyft. Taloustutkimus, som alltid brukar ge Sfp ett mindre stöd än vad det egentligen är, noterade nu hela fem procent för oss. Också det ger krafter inför den sista egentliga kampanjdagen. Nu hoppas jag bara att alla går man ur huset på valdagen. För egen del har jag på slutrakan träffat flera väljare, som antingen har gett, eller sagt att det ger, sin röst åt mig.

  Också många helt finskspråkiga har uttryckt sitt stöd för Sfp, partiledare Wallin och mig. Jag vill inte tro att de bara är artiga, nej nu känner jag ett klart lyft. Det är nu lyftet skall komma, men som en erfaren synisk journlalist har jag lärt mig att hålla fötterna på jorden. Som kandidat kan det visserligen vara svårt att vara objektiv, men det känns i varje fall för stunden bra. På söndagen är i varje fall sanningens stund inne.

  Utrikesminister Erkki Tuomioja vill inte ha en debatt om ett finländskt NATO-medlemskap. Vid Fredsförbundets, De hundras kommittés och den Kristna Fredsrörelsens stora valdebatt om säkerhetspolitik på måndagen lät Tuomioja förstå att den som efterlyser en säkerhetspolitisk debatt enbart strävar till att den utmynnar i ett NATO-medlemskap.

  Det är inte lätt att hänga med i Tuomiojas kryptiska formuleringar, men han sa sig i varje fall inte mena att debattens arrangörer skulle sträva till ett NATO-medlemskap. Däremot avsåg han nog utrikespolitiska institutets chef Tapani Vaahtoranta, som i söndagens Helsingin Sanomat skrev att Finlands säkerhet tystas ner i valdebatterna. Tuomioja kan i varje fall acceptera Vaahtorantas åsikter, eftersom han för ett analytiskt resonemang.

  Tuomioja representerade SDP i paneldebatten, medan jag företrädde Sfp. Tuomioja och centerns Mari Kiviniemi var rörande eniga om att vi nu skall vänta på den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen om något år och först därefter dryfta NATO-frågan.

  De två stora regeringspartierna gör sitt yttersta för att kväsa en säkerhetpolitisk debatt. Så här gjorde man också i det gamla socialistiska systemet, med femårsplaner mm. Man såg konsekvent till att obekväma frågor inte behandlades offentligt. På så sätt höll man folket utanför.

  Samma sak gör nu vår statsledning. Nu, då man borde debattera säkerhetspolitiken och ett NATO-medlemskap, säger man att frågan inte är aktuell och att det inte finns något hot mot Finland. När skall vi då debattera? Bör Finland först känna sig hotat innan Tuomioja, statsministern och inte minst presidenten vill debattera säkerhetspolitik.

  Det att Tuomioja m.fl. lider av, såsom avgående talman Lipponen säger, NATO-allergi kan ännu bli besvärligt. Lipponen själv har igen vänt och låter nu förstå att NATO kanske inte är den bästa lösningen. Presidenten igen motsätter sig ju konsekvent en öppen debatt om frågan.

  Tyvärr är också centerledningen avvogt inställd till en säkerhetspolitisk debatt, så saken får bero. Finländarna följer i allmänhet sina ledares råd och låter bli att debattera känsliga frågor. Jag undrar bara när det här folket skall börja tänka självständigt och trotsa statsledningen. En säkerhetspolitisk debatt borde föras nu, innan omvärlden igen har förändrats. Då kan det vara för sent.

13.3.2007   

  Pensionärernas frågor har hittills diskuterats rätt mycket. Också åldringsvården, skatter, utbildning mm. hör till standardämnena under debatterna. Trots att åtminstone jag hela tiden lär mig av att träffa och tala med folk, så har substansen och nya infallsvinklar lyst med sin frånvaro.

  Energi- och försvarsfrågorna tas i allmänhet upp i slutet av debatten, men där aktar sig panelorförandena och ofta också deltagarna för att ta klar ställning. Det blir oftats fråga om ja eller nej till mera kärnkraft eller ett NATO-medlemskap. Det tycks bara inte gå att få till stånd en ordentlig djupgående debatt. Inte är det väl bara så att alla inte har fördjupat sig i de här frågorna. Å andra sidan finns det nog också för mig ämnen som jag hellst förbigår.

  För min del har det smugit in sig ett ämne, som inte var planerat, men som nu ser ut att bli allt viktigare. Folk är mycket intresserade av digital-tv-frågan. Det att missnöjet nu kanaliserads via mig är ju inte mitt fel. Tacket skall gå till ledningen för svenska YLE, som ju gjort sitt bästa för att få igång en debatt.

  Sista veckan av valkampanjen kan eventuellt bjuda på spänning. Jag ser fram emot att på måndagen träffa bl.a.utrikesminister Erkki Tuomioja i en paneldebatt om säkerhetspolitiken. På högre nivå förs ju sedan de stora valdebatterna, som kanske än en gång bjuder på överraskningar.

  Själv är jag för stunden så egocentrisk en människa bara kan bli. Kampanjen och den strama tidtabellen upptar mig helt och andras debatter hinner jag sällan ägna mig åt. Det här att själv vara kandidat är sju fallt jobbigare än jag någonsin, som journalist, kunde ana.

8.3.2007 

  För första gången har jag nu, som partirepresntant, deltagit i rundabordsdiskussionerna om det svenska språkets ställning. Jag förväntade mig en seriös debatt med representanter från alla partier utom Sannfinländarna. Tji fick jag. Debatten var nog seriös, men flera partier lyste med sin frånvaro.

  Varken Centern eller Vänsterförbundet var på plats och Samlingspartiets representant, Martin Saarikangas, anlände när vi andra var på väg ut. Han hade nog kritiska synpunkter, men knappt någon gav sig tid att stanna kvar och lyssna på dem.

  Svenskans ställning efter kommun- och servicestrykturreformen stod först på agendan, men den frågan förbigicks. I stället diskuterade vi rätt ingående den andra huvudpunkten om målsättningen inför regeringsförhandlingarna utgående från Folktingets tio krav.

  Alla närvarande kunde i stort omfatta kraven om bl.a. språklig konsekvensbedömning, utbildning och servic på svenska. I sak kan jag inte klaga, men däremot nog på omständigheterna. Trots pågående valkampanj kunde man nog önska en större uppslutning och en stramare mötesordning. Om de här rundabordsdiskussionerna inte organiseras bättre, så kan man ju lika bra lägga ner dem.

  Det skall väl inte vara ett självändamål att ordna möten kring en så här viktig fråga. Då kan saken  lika bra skötas inom ramen för Folktinget, där ju alla partier är representerade. På basen av min första erfarenhet, så anser jag de knappast är någon ide´ fortsätta diskussionerna i den här formen. Men kanske det blir bättre efter valet?

  Jag tycks ha slagit huvudet på spiken. Mina bloggläsare och andra aktiverar sig allt mera i den här frågan. med jämn ström rinner det in kommentrarer och de flesta uppmanar mig att kämpa vidare.

  Tyvärr hinner jag inte svara snabbt på alla som närmar mig via e-post. Jag gör mitt bästa, men jag ber om lite tålamod. Dessutom är det problem med bloggens kommentarfunktion, vilket vi försöker åtgärda.

  Som politiker kan jag inte lämna digifrågan därhän. Som YLE-anställd borde jag naturlightvis vara försiktig och inte stöta mig med min arbetsgivaren, men det är omöjligt att veta vad som är tillåtet och vad som är förbjudet, så jag kan inte annat än fortsätta på min öppna och ärliga linje. Det må nu sedan bära eller brista.

  Många förser mig också med värdefull information och jag lär mig hela tiden mera om digitalsystemen, både på gott och ont. Min medfödda journalistiska inställning till saker och ting gör att det är svårt att låta bli att delta i debatten.

  Mest hoppas jag i varje fall att debatten förs vidare också av andra än mig. Flera tidningar har uppmärksammat problematiken med digi, men också om yttrandefriheten för riksdagsgkandidater. Jag är beredd att delta i den här diskussionen och kanske ge nya aspekter på problematiken.

  Såväl digital-tv, som yttrandefriheten, är viktiga frågor i vår tillvaro.

27.2.2007

  Jag har skrivit några insändare om digital-tv och ställt mig kritikskt till hur digital-tv införs i Finland. (Se filen ´mina inlägg´) Alla uppgifter, i speciellt HBL-insändarna 29/1 och 12/2, är allmänt kända. Inte en enda "insideinformation" finns med och för övrigt har jag inte ens sådana. Det är fråga om mina åsikter, som jag baserar på tidningsartiklar, insändare, betänkanden och på samtal med olika personer.

  Mina åsikter kan naturligtvis ifrågasättas, men ingen kan förbjuda mig att framföra dem. Allra minst borde en riksdagskandidat nedtystas. Det är rentav min skyldighet att berätta för folk vad jag tycker, så framt jag inte skadar någon annan. Dessutom är det min plikt att delta i den samhälleliga debatten och försöka påverka beslutsfattandet.

  Digital-tv är ett aktuellt samtalsämne idag, på gott och ont. Under valkampanjen har jag stött på många uppretade personer, som känner sig lurade. Hundratuseltals människor, kanske rentav 20 procent av hushållen, enligt vissa uppskattningar, kommer inte att ha digitalbox då de analoga sändningarna upphör i höst. Det här är enligt min uppfattning katastrofalt och bör tas på allvar.

  Jag har försökt föra fram det här missnöjet och vara en kanal för de drabbade och oroliga finländare, varav många är pensionärer. Jag trodde att en riksdagskandidat och politiker skall göra så. Nu vill ledningen för svenska YLE diktera hur jag ska delta i den här debatten. Jag har tilldelats en varning där det bl.a. heter: "Enligt det interna direktivet för bisysslor är det inte tillåtet att utföra sådant arbete eller att annars utöva sådan verksamhet som i egenskap av konkurrerande handling, i strid med god sed, uppenbart skadar arbetsgivaren".

  Jag har inte gått åt uttryckligen Yleisradio, eller i mitt fall FST. Det är fråga om en allmän kritik av hela digitaliseringsprocessen i Finland. Ingen kan heller påstå att jag har fel då jag konstaterar att FST hamnar i kläm. Tittarundersökningar och allmänna reflektioner på fältet bevisar det här påståendet.

  Varningen, som jag har tilldelats, sägs gälla bara fram till valet. Ifall jag bryter mot den får jag sparken. Däremot förbjuds jag inte att delta i digitaliseringsdebatten, men under villkor att jag inte skadar arbetsgivaren. Det att jag nu skriver kan räcka för YLE:s jurister som grund för uppsägning.

  De jurister och mediakännare, som jag har talat med, är synnerligen eniga om att det här inte kan gälla en riksdagskandidat, som dessutom är i karantän och inte utför sitt vanliga arbete. En kandidat är mera bunden av lojaliteten mot vanligt folk än mot arbetsgivare och beslutsfattare.

  Mina valteman handlar inte om digi-frågan, däremot nog om öppenhet i samhället. Jag kan inte tolka den här processen på annat sätt än att någon nu vill sätta munlås på mig och det motsätter jag mig skarpt. Min avsikt har varit att såväl YLE, som andra aktörer, ännu tar sig en funderare innan man stänger det analoga nätet för gott. Det blir dyrt, men det kostar mindre än att tusentals finländare mistar förtroendet för hela kommunikationssamhället och demokratin.

  Nu är det då bevisat att de finländska cheferna är dåliga på att motivera sin personal. I internationell jämförelse ligger det finländska chefskapet på en låg nivå, när det gäller att öka trivseln på arbetsplatserna. Redan från tidigare stod det klart att oroväckande många finländare vantrivs på arbetet.

  Då vi samtidigt vet att svinnet av arbetskraft från den finländska arbetsmarknaden är stort -  c.10.000 per år - så finns det all orsak att ta itu med problemet. Hur är det nu egentligen med ledarskapsutbildningen i Finland?

  Själv har jag inte annan erfarenhet än den utbildning jag för 36 år sedan fick i militären. I reserofficersskolan lärde vi oss att leda våra trupper i traditionell anda, med förebilder som Mannerheim och Adolf Ehrnrooth. Inga fel med det, men det krävs ett helt annat ledarskap i dagens näringsliv.

  En viktig aspekt är naturligtvis att chefen själv kan föregå med gått exempel och öppet informera sina anställda vad som är på gång och sätta varje åtgärd in i ett större perspektiv. Det viktigaste är naturligtvis dialogen med de underställda. Att lyssna är viktigare än att ge order.

  Karikerat så följer vissa chefer ett gammalt mönster. När den anställda frågar varför han måste göra si och så, lyder svaret: Det är nu bara så. Alternativt kan svaret lyda: Det skall du ge fan i. Tyvärr finns det ännu chefer som beter så här.

  Speciellt äldre arbetstagare kan vara besvärliga för en yngre chef. I sin ambition att skapa sig auktoritet glömmer den unga chefen många gånger att den äldre arbetaren kan ha något att ge och att de tillsammans kan uppnå ett bättre resultat för företaget.

  Ett gott chefskap kan säkert delvis kompencera en löneförhöjning, men pengar är nog också en sporre för vem som hellst. Tros att det ligger i den finländska läggningen att skälla på chefen, så ser det nu ut att vara ett betydligt större problem. Företagen borde ta det här mycket allvarligt. Har man råd att hålla sig med omotiverade arbetstagare. Kunde lösningen vara att se till att cheferna lär sig vettigt ledarskap?

  Inom många företag har man säkert tagit itu med problemet, men av egen erfarenhet vet jag att det också finns stora statliga företag där man inte har förstått det här på rätt sätt.

  När presidenten säger något så är det viktigt. Om Tarja Halonen offentligt säger nej till mera känkraft är det väl meningen att finländarna skall lyssna och lära sig. Hon är en auktoritet som påverkar den allmänna opinionen.

  President Halonen sa, i en australiensisk lokaltidningen, att Finland inte skall bygga ett sjätte kärnkraftverk. Det här riktade sig till ett folk långtifrån Finland, men att det blev en stornyhet här hemma torde inte överraska någon. Åtminstone citerades hon friskt i alla TV-nyheter, som ytterligare lät bl.a. SDP-ordförande Eero Heinäluoma, handels- och industriminister Mauri Pekkarinen och samlingspartiets Sauli Niinistö kommentera. Alla var illa berörda av presidentens uttalande.

  Skall presidenten uttala sig om kärnkraften? Hennes åsikt är knappast någon överraskning, men att komma ut med den så här förvånar. Kärnkraftsalternativet ser för mig ut att vara det enda realistiska, men jag är mottaglig för argument som talar emot mera kärnkraft, utöver det femte som är under byggnad.

  Beslutet kan ännu vänta några år. Förhoppningsvis kan någon ge realistiska alternativ, men jag tvivlar på det. Att presidenten är en idealist har vi vetat, men har vi råd att låta ideologier styra oss i en så här viktig fråga? Presidenten kunde nog ha hållit sin åsikt för sig själv.

13.2.2007

  Vavltiderna är säkert ett uppsving i det sociala umgänget mellan politiskt aktiva människor. Då finns det ett givet ämne att tala om. Viktiga frågor ventileras och kandidaterna analyseras. Höjdpunkterna borde vara de lokala valdebatterna. Där, om någonstans, är det väl meningen att väljarna skall få en chans att välja mellan flera alternativ.

  Lite förvånad har jag blivit några gånger hittills. Pensionärerna i Sibbo var på alerten den 8 februari, men ordföranden förbjöd panelen och publiken att tala om kärnkraft. Kan hända, att ämnet inte är det viktigaste för pensionärerna, men varför utesluta en viktigt samhällelig fråga? Också i Hangödebatten den 15 februari finns det önskemål att man inte skall ta upp kommunsammanslagningar. Jag har inte för avsikt att provocera fram ämnet, men kanske någon annan gör det?

  När jag febrilt försöker hitta tillställningar, där jag kan träffa människor runtom i Nyland, har jag också stött på en viss avoghet mot icke lokala kandidater. Risken finns ju att paneldeltagarna är för många och att det blir det svårt att föra en vettig diskussion, men ger inte en ny inkräktare möjlighet till en livligare och oförutsägbarare diskussion?

  Det konstigaste argumentet, mot att jag inte kunde få vara med på en kaféträff, var nog att man inte ville ha så mycket folk. Vadå, för mycket folk på en valtillställning? Det har jag svårt att begripa. Håller vi inte valtillställningar för att få med så mycket folk som möjligt?

  Min avsikt är inte att vara elak eftersom jag tror att alla sist och slutligen arbetar för det gemensamma bästa, dvs.sfp. Det är kanske bara jag som är lite känslig. En nykomling måste hålla sig framme, annars blir han i fötterna på de gamla rävarna.

  Det vore i varje fall bra om varje lokalavdelning tar sig en funderare om innebörden med valdebatter. Hur skall de livas upp och väcka intresse hos en större publik. Inte kommer vi ju samman inför valet bara för att träffa varandra över en kopp kaffe. Lite politisk spänning och överraskningar kan väl inte skada.

10.2.2007  

 Förekommer ett beklagligt fel i texten här nedan. Sfp förutspås i MTV3 enkäten få 7,9 %, eller en nedgång med 2,4 % från valet 2003. Det gör att antalet tillfrågade som sa sig stöda sfp var 79. Av dem var då under 20 (17) för Nylander och lika många för Gestrin, medan Liljeström hade 8.

Budskapet i texten förändras i varje fall inte. Felmarginalen på 3,5 procent kan också föra sfp till en storseger och minst fyra mandat i Nyland.