Nya kandidater, som jag, trampar alltid någon på tårna. Systemet fungerar som i djurvärlden. Där försvarar såväl hanar som honor sitt revir in i det sista. En gång har de själva tvingats kämpa hårt för att uppnå sin ställning, så varför avstå frivilligt. Det är naturens lag också inom politiken.

  För SFP:s kandidater finns det dock all anledning att ta sig en noga funderar. Nu måste vi gräva fram lagandan. Framförallt i Nyland blir kampen hård om det fjärde mandatet. Vi har många utmaningar. Samlingspartiet, med Sauli Niinistö i spetsen, är hotet högerifrån. Socialdemokraterna, med Maarit Feldt-Ranta, hotar från vänster. Kristdemokraterna är ett hot ovanifrån och De Gröna underifrån. Ingen av dem skall underskattas.

  Fronterna måste hålla. Det kan gå illa om vi gräver ner oss i skyttegravarna och enbart försöker försvara vårt eget frontavsnitt. Alla måste vara redo att ta vara på den hjälp som finns inom de egna leden.

  Med det här menar jag att de kandidater som har en djup lokal förankring inte skall uppleva oss allmännyländska kandidater som ett hot. Tvärtom är vår funktion att försöka bredda urvalet för väljarna. Ingen lokal kandidat kan ändå få ett 100-procentigt stöd på orten. Alltid finns det väljare som av någon orsak inte vill rösta på den lokala förmågan.

  Låt oss använda hela paletten av åsikter och personligheter. Vi tänker, gudskelov, inte alla på samma sätt. Inom SFP råder ett frisinne och en liberalism som tilltalar mig. Partiets linje skall jag ta upp vid ett senare skede, men nu vill jag bara påminna om något, som lätt blir glömt under en intensiv kampanj.

  Om du vill vara folk till lags, så skall du ha klara och korta svar. Hellst skall du svara ja eller nej. Det spelar ingen roll vad det gäller. Skall vi slopa arvsskatten eller höja alkholskatten? Skall vi ansluta oss till NATO eller skall vi ha mera kärnkraft? Som kandidat gäller bara ja eller nej. Framförallt journalister älskar rakryggade politiker som tar klart ställning.

  Men vill medborgarna verkligen ha politiker som går med på att förenkla alla frågor? Själv har jag som garvad journalist börjat ställa mig allt tveksammare till politiker som går med på att svara ja eller nej på komplicerade problemställningar.

  Ta till exempel kärnkraften. För mig har det rätt länge stått klart att vi inte har något annat val än att satsa på mera kärnkraft. Det här är en mycket viktig fråga, som jag inte vill kvittera med att bara säga ja. Nej-sägarna är bra på att föra fram argument som bara stöder deras förhandsinställning. Jag vägrar att bara se fördelar med kärnkraften.

  Vi behöver större satsningar på att utveckla alternativa energikällor. Vi måste lära oss att spara energi och utveckla energisnåla maskiner. Dessutom bör avfallet tas väl omhand samtidigt som vi på ett vettigt sätt måste få uran. Men riskerna är trots allt betydligt mindre än att vi försätter oss i en situation där energin inte räcker till.

  Klimatförändringen är ändå det viktigaste argumentet för mera kärnkraft. Alla de alternativa lösningar som finns idag kan inte ersätta kärnkraften som basenergi, i varje fall inte om vi vill värna om vår miljö. Vindkraft, bioenergi mm. är bra, men löser inte det stora problemet. En lösning får vi först om kanske 50 år, då vi har utvecklat fussionstekniken eller lärt oss ta till vara solenergin på ett effektivt sätt. Dessutom har de senaste åren visat att det är bäst för Finland att vara självförsörjande, vad energin beträffar. 

  Det här resonemanget kunde jag fortsätta i oändlighet, men det är lönlöst. Om jag vill komma lätt undan svarar jag bara ja. Samma gäller NATO-frågan. En längre argumentering om hela vår försvarsfilosofi och Finlands globala ställning väcker föga intresse hos nej-sägarna. Då kommer man lättare undan genom att bara svara ja och ta risken att bli stämplad som en krigshetsare.

  Alkohol- och arvsskatten är enklare. Här skall man svara ja och nej och hellst inte tvärtom. Några längre motiveringar behövs sällan. Det är farligt att ta till ironi, framförallt i ytterst viktiga samhälleliga frågor. Men ni får ursäkta, jag har nyss lyssnat på en i raden av många partiledarutfrågningar.  

  Först var det Helsingfors planer på att annektera en del av Sibbo, så blev det Vesterkullakilen och nu är det storkommunen Raseborg som är i fokus inför valet. Kunde någon ha förutsagt att de här frågorna är de som väcker mest känslor i Nyland två månader före valet?

  Kommun- och servicestrukturreformen har fått fart på debatten. Mest handlar det om kommunernas självbestämmanderätt. I Sibbofrågan har kommuninvånarna alla sympatier på sin sida i hela huvudstadsregionen. Har Helsingfors faktiskt så ont om tomtmark att man är berättigad att ensidigt kräva områden från grannkommunerna?

Helsingfors är i internationell jämförelse en mycket gläsbebyggd stad. Nu behövs det nya infallsvinklar. Kunde planeringen kanske gå ut på att bygga både tätare och högre? Då är det möjligt att bevara större naturområden runtomkring staden.

  Före Sibbo satte sig på tvären verkade det helt klart att Helsingfors skulle få ta över Vesterkullakilen av Vanda. Men vandaborna vaknade och tog modell av sibboborna. Nu är hela processen i baklås och det finns stora möjligheter att Helsingfors nu tvingas tänka om. Hur klokt det är, må vara osagt, men i varje fall har vi fått en stimupelande debatt om demokratins spelregler.

  Huvudartitekterna till storkommunen Raseborg stöter också på motstånd. Ekenäs, Karis och Pojo verkar vara någotsånär överrens, men Hangö håller sig utanför, om hangöborna själva får bestämma. Och nu har protster också väckts i Ingå, där politikerna redan hann ställa sig bakom planerna på att gå med.

  Också i Östnyland har man redan länge diskuterat kommunsammanslagningar. För stunden är det inte fråga om en känsloladdad debatt, men det är väl bara en tidsfråga, kanske redan före valet, som diskussionerna återupptas. Nu är blickarna mest riktade mot Sibbo.

  Kommunsammanslagningarna är naturligtvis också rikspolitik, men rent tekniskt handlar det ju mest om kommunalpolitik. Att det nu blir en av de stora frågorna, åtminstone i Nyland, inför valet, var nog en överraskning för de  två stora regeringspartierna. Men också med en lite mindre näsa för politik, så borde man ha kunnat förutse dehär.

  Det är en märklig debatt som förs om presidentens maktbefogenheter. I den nya grundlagen finns ett uppenbart problem. Vem har sista ordet i frågor som berör den Europeiska Unionen. Enligt grundlagen är det statsministern, medan presidenten i samråd med statsrådet besluter om utrikespolitikien i övrigt. Tillspetsat kan man säga att det är statsministern som skall förklara krig mot Sverige, medan det är presidenten som gör det i fråga om Ryssland eller USA.

  Det här klarnade i samband med debatten om vem som bestämmer om Finlands deltagande i EU:s snabbinsatstyrka. Inför presidentvalet ville ingen av de stora partiernas kandidater minska på presidentens makt. Men nu går tidigare presidentkandidat, nuvarande statsminister Matti Vanhanen i spetsen för att grundlagen bör ändras, så att presidentens makt ytterligare minskar till förmån för statsministern.

  I övriga västerländska demokratier, med undantag för kanske Frankrike, är det statsministern som har den största makten. Presidenter och monarker har i allmänhet rätt små befogenheter. Deras roll är mera seremoniell.

  I Finland har sittande presidenter i allmänhet motsatt sig förändringar i grundlagen som försvagar presidentens makt. Tarja Halonen är inget undantag. Hon har auktoritet och påverkar folkopinionen. Den här frågan är känslig, men den måste lösas. Som grundlagen nu är utformad, så kan det medföra stora problem.

  Presidenten väljs ju direkt av folket och möjligheterna är stora att vi en vacker dag har en president som inte känner för det parlamentariska system som vi har. Det kan bli evigt gnabb mellan president och statsminister. Läget kan bli mcket besvärligt med tanke på Finlands internationella ställning. Redan nu är det för många som i EU-sammanhang har svårt att veta vem som representerar Finland.

  En sittande president borde inte använda sin auktorite till att bromsa en nödvändig precisering i grundlagen. Presidenten borde jäva sig i den här frågan och låta riksdagen sköta debatten. I den finländska identiten finns fortfarande en stor respekt för auktoriteter och presidenten är en sådan. Presidenten har lyckats sätta punkt för många debatter - fast det är ju inte hennes fel.

  Han får uppträda naken i Helsingin Sanomat, synnas stort i gatubilden, komma med intiativ och ideer, som får stor publicitet inte bara i de finlandsvenska medierna. Det är mera än vad man har rätt att vänta sig av en rätt ny och ung partiledare. Han -Stefan Wallin - är just den galjonsfigur som partiet behöver. Det här tycker jag inte bara som kandidat, utan också som en erfaren politisk journalist.

  Bland mina vänner, som många är finskspråkiga, verkar intresset för Sfp och den nye fräsche partiledaren ha väckts. Till och med personer som aktivt deltog i Sauli Niinistös kampanj tycks nu fundera på Sfp som ett realistiskt alternativ. Nu gäller det att leva upp till de förväntningar som den här gruppen ställer på oss.

  Det är främst partiets liberala och frisinnade linje som tycks väcka intresse, men minst lika viktigt är att budskapet nu har gått ut också på finska. Vi har Wallin att tacka för det. Han har, om nu inte sprängt, så i varje fall fått en öppning i språkmuren till de finska medierna.

  Jag har alltid, också som journalist, förespråkat en starkare tvåspråkig Sfp-profil. Det är det enda sättet för partiet att på sikt hålla sina ställningar och till och med växa. Nu får vi bara hoppas att Wallin och vi andra lyckas hålla oss framme när valkampanjen intensifieras.

  När Sfp nu har en galjonsfigur, så undelättar det arbetet för oss vanliga kandidater. Det gäller att  ta exempel av Wallin. Först skall man i varje fall komma igång och få de resurser som behövs. Många sömnlösa nätter återstår nog för många av oss innan kampanjen börjar löpa. Det räcker inte bara med god vilja, nej det behövs den hjälp som står till buds.   

  Det är nu som allvaret börjar. För varje dag som går, är det en dag mindre till dagen D den 18 mars. För en som är med första gången känns det lite skrämmande, men samtidigt fascinerande. Skall jag lyckas med att få fram mitt budskap och övertyga folk om att det är mig de skall rösta på?

  Trots att jag i över tio år huvudsakligen har jobbat med politik, eller kanske just därför, vet jag hur svårt det är att förutse vad som händer under en valrörelse och vad som påverkar människornas röstningsbeteende. Det gäller att ha näsa för vad som kommer att bli avgörande frågor och använda sin kreativitet för att hänga med i svängarna.

  Slumpen kan bli avgörande, men det gäller att hjälpa slumpen och försöka vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Pengar kan avgöra. För den som har en stor valbudget finns det många sätt att vara synlig, medan en lågbudgetkandidat måste ty sig till andra medel. Risken är stor för att sakfrågorna hamnar i skymundan. Men en sak är säker. Också den här valrörelsen kommer att innehålla populistiska drag.

  Själv vill jag tala om tryggheten i samhället. En del av det är att myndigheter och beslutsfattare öppet och klart skall berätta om vad som är på gång. Men andra mera spektakulära frågor, som energi-, försvars- och säkerhetspolitik och kommunreformen kan bli dominerande. Fast också här handlar det ju om trygghet och öppenhet.

  Många har uppmuntrat mig med goda råd och en klapp på ryggen. Andra hjälper mig mera konkret. Men den gamla goda talkoandan är det nog inte så lätt att blåsa liv i. Det värmer då en och annan önskar en lycka till. Vänsterförbundets Jaakko Laakso stod i varje fall för den mest ärliga och sporrande gesten. Han önskade mig måttlig framgång ("kohtuullista menestystä") i valet, då vi träffades på markanden i Myrbacka.