Det är nu som allvaret börjar. För varje dag som går, är det en dag mindre till dagen D den 18 mars. För en som är med första gången känns det lite skrämmande, men samtidigt fascinerande. Skall jag lyckas med att få fram mitt budskap och övertyga folk om att det är mig de skall rösta på?

  Trots att jag i över tio år huvudsakligen har jobbat med politik, eller kanske just därför, vet jag hur svårt det är att förutse vad som händer under en valrörelse och vad som påverkar människornas röstningsbeteende. Det gäller att ha näsa för vad som kommer att bli avgörande frågor och använda sin kreativitet för att hänga med i svängarna.

  Slumpen kan bli avgörande, men det gäller att hjälpa slumpen och försöka vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Pengar kan avgöra. För den som har en stor valbudget finns det många sätt att vara synlig, medan en lågbudgetkandidat måste ty sig till andra medel. Risken är stor för att sakfrågorna hamnar i skymundan. Men en sak är säker. Också den här valrörelsen kommer att innehålla populistiska drag.

  Själv vill jag tala om tryggheten i samhället. En del av det är att myndigheter och beslutsfattare öppet och klart skall berätta om vad som är på gång. Men andra mera spektakulära frågor, som energi-, försvars- och säkerhetspolitik och kommunreformen kan bli dominerande. Fast också här handlar det ju om trygghet och öppenhet.

  Många har uppmuntrat mig med goda råd och en klapp på ryggen. Andra hjälper mig mera konkret. Men den gamla goda talkoandan är det nog inte så lätt att blåsa liv i. Det värmer då en och annan önskar en lycka till. Vänsterförbundets Jaakko Laakso stod i varje fall för den mest ärliga och sporrande gesten. Han önskade mig måttlig framgång ("kohtuullista menestystä") i valet, då vi träffades på markanden i Myrbacka.