Det är en märklig debatt som förs om presidentens maktbefogenheter. I den nya grundlagen finns ett uppenbart problem. Vem har sista ordet i frågor som berör den Europeiska Unionen. Enligt grundlagen är det statsministern, medan presidenten i samråd med statsrådet besluter om utrikespolitikien i övrigt. Tillspetsat kan man säga att det är statsministern som skall förklara krig mot Sverige, medan det är presidenten som gör det i fråga om Ryssland eller USA.

  Det här klarnade i samband med debatten om vem som bestämmer om Finlands deltagande i EU:s snabbinsatstyrka. Inför presidentvalet ville ingen av de stora partiernas kandidater minska på presidentens makt. Men nu går tidigare presidentkandidat, nuvarande statsminister Matti Vanhanen i spetsen för att grundlagen bör ändras, så att presidentens makt ytterligare minskar till förmån för statsministern.

  I övriga västerländska demokratier, med undantag för kanske Frankrike, är det statsministern som har den största makten. Presidenter och monarker har i allmänhet rätt små befogenheter. Deras roll är mera seremoniell.

  I Finland har sittande presidenter i allmänhet motsatt sig förändringar i grundlagen som försvagar presidentens makt. Tarja Halonen är inget undantag. Hon har auktoritet och påverkar folkopinionen. Den här frågan är känslig, men den måste lösas. Som grundlagen nu är utformad, så kan det medföra stora problem.

  Presidenten väljs ju direkt av folket och möjligheterna är stora att vi en vacker dag har en president som inte känner för det parlamentariska system som vi har. Det kan bli evigt gnabb mellan president och statsminister. Läget kan bli mcket besvärligt med tanke på Finlands internationella ställning. Redan nu är det för många som i EU-sammanhang har svårt att veta vem som representerar Finland.

  En sittande president borde inte använda sin auktorite till att bromsa en nödvändig precisering i grundlagen. Presidenten borde jäva sig i den här frågan och låta riksdagen sköta debatten. I den finländska identiten finns fortfarande en stor respekt för auktoriteter och presidenten är en sådan. Presidenten har lyckats sätta punkt för många debatter - fast det är ju inte hennes fel.