Jag tycks ha slagit huvudet på spiken. Mina bloggläsare och andra aktiverar sig allt mera i den här frågan. med jämn ström rinner det in kommentrarer och de flesta uppmanar mig att kämpa vidare.

  Tyvärr hinner jag inte svara snabbt på alla som närmar mig via e-post. Jag gör mitt bästa, men jag ber om lite tålamod. Dessutom är det problem med bloggens kommentarfunktion, vilket vi försöker åtgärda.

  Som politiker kan jag inte lämna digifrågan därhän. Som YLE-anställd borde jag naturlightvis vara försiktig och inte stöta mig med min arbetsgivaren, men det är omöjligt att veta vad som är tillåtet och vad som är förbjudet, så jag kan inte annat än fortsätta på min öppna och ärliga linje. Det må nu sedan bära eller brista.

  Många förser mig också med värdefull information och jag lär mig hela tiden mera om digitalsystemen, både på gott och ont. Min medfödda journalistiska inställning till saker och ting gör att det är svårt att låta bli att delta i debatten.

  Mest hoppas jag i varje fall att debatten förs vidare också av andra än mig. Flera tidningar har uppmärksammat problematiken med digi, men också om yttrandefriheten för riksdagsgkandidater. Jag är beredd att delta i den här diskussionen och kanske ge nya aspekter på problematiken.

  Såväl digital-tv, som yttrandefriheten, är viktiga frågor i vår tillvaro.

27.2.2007

  Jag har skrivit några insändare om digital-tv och ställt mig kritikskt till hur digital-tv införs i Finland. (Se filen ´mina inlägg´) Alla uppgifter, i speciellt HBL-insändarna 29/1 och 12/2, är allmänt kända. Inte en enda "insideinformation" finns med och för övrigt har jag inte ens sådana. Det är fråga om mina åsikter, som jag baserar på tidningsartiklar, insändare, betänkanden och på samtal med olika personer.

  Mina åsikter kan naturligtvis ifrågasättas, men ingen kan förbjuda mig att framföra dem. Allra minst borde en riksdagskandidat nedtystas. Det är rentav min skyldighet att berätta för folk vad jag tycker, så framt jag inte skadar någon annan. Dessutom är det min plikt att delta i den samhälleliga debatten och försöka påverka beslutsfattandet.

  Digital-tv är ett aktuellt samtalsämne idag, på gott och ont. Under valkampanjen har jag stött på många uppretade personer, som känner sig lurade. Hundratuseltals människor, kanske rentav 20 procent av hushållen, enligt vissa uppskattningar, kommer inte att ha digitalbox då de analoga sändningarna upphör i höst. Det här är enligt min uppfattning katastrofalt och bör tas på allvar.

  Jag har försökt föra fram det här missnöjet och vara en kanal för de drabbade och oroliga finländare, varav många är pensionärer. Jag trodde att en riksdagskandidat och politiker skall göra så. Nu vill ledningen för svenska YLE diktera hur jag ska delta i den här debatten. Jag har tilldelats en varning där det bl.a. heter: "Enligt det interna direktivet för bisysslor är det inte tillåtet att utföra sådant arbete eller att annars utöva sådan verksamhet som i egenskap av konkurrerande handling, i strid med god sed, uppenbart skadar arbetsgivaren".

  Jag har inte gått åt uttryckligen Yleisradio, eller i mitt fall FST. Det är fråga om en allmän kritik av hela digitaliseringsprocessen i Finland. Ingen kan heller påstå att jag har fel då jag konstaterar att FST hamnar i kläm. Tittarundersökningar och allmänna reflektioner på fältet bevisar det här påståendet.

  Varningen, som jag har tilldelats, sägs gälla bara fram till valet. Ifall jag bryter mot den får jag sparken. Däremot förbjuds jag inte att delta i digitaliseringsdebatten, men under villkor att jag inte skadar arbetsgivaren. Det att jag nu skriver kan räcka för YLE:s jurister som grund för uppsägning.

  De jurister och mediakännare, som jag har talat med, är synnerligen eniga om att det här inte kan gälla en riksdagskandidat, som dessutom är i karantän och inte utför sitt vanliga arbete. En kandidat är mera bunden av lojaliteten mot vanligt folk än mot arbetsgivare och beslutsfattare.

  Mina valteman handlar inte om digi-frågan, däremot nog om öppenhet i samhället. Jag kan inte tolka den här processen på annat sätt än att någon nu vill sätta munlås på mig och det motsätter jag mig skarpt. Min avsikt har varit att såväl YLE, som andra aktörer, ännu tar sig en funderare innan man stänger det analoga nätet för gott. Det blir dyrt, men det kostar mindre än att tusentals finländare mistar förtroendet för hela kommunikationssamhället och demokratin.

  Nu är det då bevisat att de finländska cheferna är dåliga på att motivera sin personal. I internationell jämförelse ligger det finländska chefskapet på en låg nivå, när det gäller att öka trivseln på arbetsplatserna. Redan från tidigare stod det klart att oroväckande många finländare vantrivs på arbetet.

  Då vi samtidigt vet att svinnet av arbetskraft från den finländska arbetsmarknaden är stort -  c.10.000 per år - så finns det all orsak att ta itu med problemet. Hur är det nu egentligen med ledarskapsutbildningen i Finland?

  Själv har jag inte annan erfarenhet än den utbildning jag för 36 år sedan fick i militären. I reserofficersskolan lärde vi oss att leda våra trupper i traditionell anda, med förebilder som Mannerheim och Adolf Ehrnrooth. Inga fel med det, men det krävs ett helt annat ledarskap i dagens näringsliv.

  En viktig aspekt är naturligtvis att chefen själv kan föregå med gått exempel och öppet informera sina anställda vad som är på gång och sätta varje åtgärd in i ett större perspektiv. Det viktigaste är naturligtvis dialogen med de underställda. Att lyssna är viktigare än att ge order.

  Karikerat så följer vissa chefer ett gammalt mönster. När den anställda frågar varför han måste göra si och så, lyder svaret: Det är nu bara så. Alternativt kan svaret lyda: Det skall du ge fan i. Tyvärr finns det ännu chefer som beter så här.

  Speciellt äldre arbetstagare kan vara besvärliga för en yngre chef. I sin ambition att skapa sig auktoritet glömmer den unga chefen många gånger att den äldre arbetaren kan ha något att ge och att de tillsammans kan uppnå ett bättre resultat för företaget.

  Ett gott chefskap kan säkert delvis kompencera en löneförhöjning, men pengar är nog också en sporre för vem som hellst. Tros att det ligger i den finländska läggningen att skälla på chefen, så ser det nu ut att vara ett betydligt större problem. Företagen borde ta det här mycket allvarligt. Har man råd att hålla sig med omotiverade arbetstagare. Kunde lösningen vara att se till att cheferna lär sig vettigt ledarskap?

  Inom många företag har man säkert tagit itu med problemet, men av egen erfarenhet vet jag att det också finns stora statliga företag där man inte har förstått det här på rätt sätt.

  När presidenten säger något så är det viktigt. Om Tarja Halonen offentligt säger nej till mera känkraft är det väl meningen att finländarna skall lyssna och lära sig. Hon är en auktoritet som påverkar den allmänna opinionen.

  President Halonen sa, i en australiensisk lokaltidningen, att Finland inte skall bygga ett sjätte kärnkraftverk. Det här riktade sig till ett folk långtifrån Finland, men att det blev en stornyhet här hemma torde inte överraska någon. Åtminstone citerades hon friskt i alla TV-nyheter, som ytterligare lät bl.a. SDP-ordförande Eero Heinäluoma, handels- och industriminister Mauri Pekkarinen och samlingspartiets Sauli Niinistö kommentera. Alla var illa berörda av presidentens uttalande.

  Skall presidenten uttala sig om kärnkraften? Hennes åsikt är knappast någon överraskning, men att komma ut med den så här förvånar. Kärnkraftsalternativet ser för mig ut att vara det enda realistiska, men jag är mottaglig för argument som talar emot mera kärnkraft, utöver det femte som är under byggnad.

  Beslutet kan ännu vänta några år. Förhoppningsvis kan någon ge realistiska alternativ, men jag tvivlar på det. Att presidenten är en idealist har vi vetat, men har vi råd att låta ideologier styra oss i en så här viktig fråga? Presidenten kunde nog ha hållit sin åsikt för sig själv.

13.2.2007

  Vavltiderna är säkert ett uppsving i det sociala umgänget mellan politiskt aktiva människor. Då finns det ett givet ämne att tala om. Viktiga frågor ventileras och kandidaterna analyseras. Höjdpunkterna borde vara de lokala valdebatterna. Där, om någonstans, är det väl meningen att väljarna skall få en chans att välja mellan flera alternativ.

  Lite förvånad har jag blivit några gånger hittills. Pensionärerna i Sibbo var på alerten den 8 februari, men ordföranden förbjöd panelen och publiken att tala om kärnkraft. Kan hända, att ämnet inte är det viktigaste för pensionärerna, men varför utesluta en viktigt samhällelig fråga? Också i Hangödebatten den 15 februari finns det önskemål att man inte skall ta upp kommunsammanslagningar. Jag har inte för avsikt att provocera fram ämnet, men kanske någon annan gör det?

  När jag febrilt försöker hitta tillställningar, där jag kan träffa människor runtom i Nyland, har jag också stött på en viss avoghet mot icke lokala kandidater. Risken finns ju att paneldeltagarna är för många och att det blir det svårt att föra en vettig diskussion, men ger inte en ny inkräktare möjlighet till en livligare och oförutsägbarare diskussion?

  Det konstigaste argumentet, mot att jag inte kunde få vara med på en kaféträff, var nog att man inte ville ha så mycket folk. Vadå, för mycket folk på en valtillställning? Det har jag svårt att begripa. Håller vi inte valtillställningar för att få med så mycket folk som möjligt?

  Min avsikt är inte att vara elak eftersom jag tror att alla sist och slutligen arbetar för det gemensamma bästa, dvs.sfp. Det är kanske bara jag som är lite känslig. En nykomling måste hålla sig framme, annars blir han i fötterna på de gamla rävarna.

  Det vore i varje fall bra om varje lokalavdelning tar sig en funderare om innebörden med valdebatter. Hur skall de livas upp och väcka intresse hos en större publik. Inte kommer vi ju samman inför valet bara för att träffa varandra över en kopp kaffe. Lite politisk spänning och överraskningar kan väl inte skada.

10.2.2007  

 Förekommer ett beklagligt fel i texten här nedan. Sfp förutspås i MTV3 enkäten få 7,9 %, eller en nedgång med 2,4 % från valet 2003. Det gör att antalet tillfrågade som sa sig stöda sfp var 79. Av dem var då under 20 (17) för Nylander och lika många för Gestrin, medan Liljeström hade 8.

Budskapet i texten förändras i varje fall inte. Felmarginalen på 3,5 procent kan också föra sfp till en storseger och minst fyra mandat i Nyland.

  Nu vet vi då att sfp måste kämpa om sitt tredje mandat i Nyland i stället för att återta det fjärde mandatet.  Enligt MTV-3:s enkät på veckoslutet skulle bara Mikaela Nylander och Christina Gestrin säkert gå in. Christel Liljeström blir trea, men det är osäkert om hon blir invald. Sfp skulle alltså förlora stort, för att inte säga katastrofalt.

  Det här är det som gavs ut i nyheterna. Visseligen sades det att felmarginalen är hela 3,5 procent och resultatet för de små partierna myckert osäkert. Men nyheten gick ut och stannade säkert för många i minnet och påverkar väljarnas slutliga röstningsbeteende. Två kvinnor går in medan en tredje blir suppleant.

  Trots att könet inte borde få avgöra i politiska val, så är det stor risk att de män som hellst vill rösta på en man, nu är benägna att söka manliga kandidater från andra partier. Jag hoppas att det inte går så här, men risken är stor. Nu måste vi arbeta hårt för att få ett manligt alternativ.

  Det olyckliga med MTV:s enkät är att den antalet tillfrågade var bara 1000 personer. 24 personer sa sig rösta på sfp, varav fyra på Nylander och fyra på Gestrin. Ett par väljer Liljeström, medan hela 8 valde någon annan. Tänk efter, hur trovärdig är en dylik enkät och hur mycket har slumpen avgjort?

  Frestelsen är stor för journalister att dra långtgående slutsatser, trots att de samtidigt säger att det här inte är pålitliga siffror. Tyvärr finns det inga regler om vilka slags enkäter som får publiceras. Bara man uppger antalet tillfrågade och felmarginalen så duger allt. Vem bryr sig om att små partier behandlas orättvist. Tänk om felmarginalen, på 3,5 procent, har gett sfp ett resultat i underkant?

6.2.2007

  Rysslands president Vladimir Putin talar precis så som en ledare för en stormakt förväntas göra. Alla små grannar skall veta sin position och inte sticka upp. Finland är en mönstergranne idag. Här har vi lärt oss att lystra då den stora björnen i öster brummar till. "Siperia opettaa" heter det ju.

  Då Putin idag (1.2.2007) fick frågan om ett finländskt NATO-medlemskap, så fick han på sitt eget raka sätt säga att det inte skulle gagna relationerna mellan våra länder. Det var knappast en överraskning, och inte heller att de finländska ledarna, statsminister Vanhanen och utrikesminister Tuomioja, sa att det inte påverkar våra försvarspolitiska beslut. 

  En stor majoritet av finländarna säger idag nej till NATO, så saken verkar mycket klar. Inget finländskt NATO-medlemskap är i sikte. Men att det råder konsensus om att frågan inte blir aktuell inom de närmaste fyra åren förvånar mig.

  När USA om ett par år får en ny president, som kan heta Hillary Clinton, och eventuellt går in för en mera dämpad försvarspolitik, så kan nog läget mycket fort förändras. Ingen vill idag förlika sig med Busch-regimen. Många tänker nostalgiskt tillbaka på Clintoneran. Den kan komma tillbaka och då kanske till och med vår egen president tar en annan attityd gentemot USA.

  I och med att NATO är så USA-dominerat, sätter många ett likhetstecken mellan de två bokstavskombinationerna. Framförallt här hos oss tycks till och med garvade politiker ha svårt att hålla de här sakerna isär. USA är överlägset världens ledande militärmakt. Varför vill vi inte via NATO ha ett nära samarbete med dem och ha möjlighet att tillsammans med de andra EU-länderna kraftigare påverrka den globala utvecklingen? Svaret är Putin och Ryssland.

  Om vi här i Finland tror oss att i all evighet kunna upprätthålla ett trovärdigt försvar, så lurar vi oss själva grundligt. Den teknik, som amerikanerna har, kan vi bara drömma om. Hittills har vi allt mera fått ta del av det västerländska försvarssamarbetet. Den utvecklingen tycks rätt många villa stoppa.

  Enligt YLE:s valmaskin förhåller sig en stor majoritet av riksdagskandidiaterna negativt till ett NATO-medlemskap. Den som vill in i riksdagen har betydligt större chanser om han eller hon håller med folkopinionen. Att börja argumentera mot folket är inte klokt. Men tiderna kan förändras mycket fort. Vladimir Putin och George Busch går mot slutet av sina mandatperioder och då kan ju plötsligt också Finlands situation förändras.

1.2.2007