Vavltiderna är säkert ett uppsving i det sociala umgänget mellan politiskt aktiva människor. Då finns det ett givet ämne att tala om. Viktiga frågor ventileras och kandidaterna analyseras. Höjdpunkterna borde vara de lokala valdebatterna. Där, om någonstans, är det väl meningen att väljarna skall få en chans att välja mellan flera alternativ.

  Lite förvånad har jag blivit några gånger hittills. Pensionärerna i Sibbo var på alerten den 8 februari, men ordföranden förbjöd panelen och publiken att tala om kärnkraft. Kan hända, att ämnet inte är det viktigaste för pensionärerna, men varför utesluta en viktigt samhällelig fråga? Också i Hangödebatten den 15 februari finns det önskemål att man inte skall ta upp kommunsammanslagningar. Jag har inte för avsikt att provocera fram ämnet, men kanske någon annan gör det?

  När jag febrilt försöker hitta tillställningar, där jag kan träffa människor runtom i Nyland, har jag också stött på en viss avoghet mot icke lokala kandidater. Risken finns ju att paneldeltagarna är för många och att det blir det svårt att föra en vettig diskussion, men ger inte en ny inkräktare möjlighet till en livligare och oförutsägbarare diskussion?

  Det konstigaste argumentet, mot att jag inte kunde få vara med på en kaféträff, var nog att man inte ville ha så mycket folk. Vadå, för mycket folk på en valtillställning? Det har jag svårt att begripa. Håller vi inte valtillställningar för att få med så mycket folk som möjligt?

  Min avsikt är inte att vara elak eftersom jag tror att alla sist och slutligen arbetar för det gemensamma bästa, dvs.sfp. Det är kanske bara jag som är lite känslig. En nykomling måste hålla sig framme, annars blir han i fötterna på de gamla rävarna.

  Det vore i varje fall bra om varje lokalavdelning tar sig en funderare om innebörden med valdebatter. Hur skall de livas upp och väcka intresse hos en större publik. Inte kommer vi ju samman inför valet bara för att träffa varandra över en kopp kaffe. Lite politisk spänning och överraskningar kan väl inte skada.

10.2.2007