Valdagen har alltid varit en stor dag för mig. Som politisk journalist var valsändningarna slutet på en längre process. Förberedelserna pågick i månader inför den stund då röstningssiffrorna började strömma in genast efter klockan 20. Nu är den här dagen ännu större. Förberedelserna och valarbetet har varit mycket intensivare än jag någonsin kunde föreställa mig. En kandidat måste verkligen ge allt och lite till.

  När klockan slår 20.00 på söndag kväll kommer jag att vara sju fallt nervösare än någonsin tidigare. Den här gången gällde det inte att förbereda en stor sändning och sedan gå hem, nej nu är insatsen betydligt större. Det gäller ett fyra års mandat på ett av landets viktigaste poster. Ger tillräckligt många en fullmakt åt mig att representera dem i riksdagen?

  Kampanjen har gått upp i varv och den senaste veckan, eller veckorna, har takten varit så intensiv att allt annat i livet har fått vänta. Till all lycka har jag en förstående hustru, som har tagit ner mig på jorden, då jag har gått på övervarv. De senaste dagarna har hon, Sirkka-Liisa, varit med ute på fältet tillsammans med vår hund, strävhåriga taxen Sopu. De har säkert gett mig, inte bara råg i ryggen, utan också några tilläggsröster. Alla behövs för att det skall gå vägen.

  Dagens opinionsmätning ger Sfp ett lyft. Taloustutkimus, som alltid brukar ge Sfp ett mindre stöd än vad det egentligen är, noterade nu hela fem procent för oss. Också det ger krafter inför den sista egentliga kampanjdagen. Nu hoppas jag bara att alla går man ur huset på valdagen. För egen del har jag på slutrakan träffat flera väljare, som antingen har gett, eller sagt att det ger, sin röst åt mig.

  Också många helt finskspråkiga har uttryckt sitt stöd för Sfp, partiledare Wallin och mig. Jag vill inte tro att de bara är artiga, nej nu känner jag ett klart lyft. Det är nu lyftet skall komma, men som en erfaren synisk journlalist har jag lärt mig att hålla fötterna på jorden. Som kandidat kan det visserligen vara svårt att vara objektiv, men det känns i varje fall för stunden bra. På söndagen är i varje fall sanningens stund inne.

  Utrikesminister Erkki Tuomioja vill inte ha en debatt om ett finländskt NATO-medlemskap. Vid Fredsförbundets, De hundras kommittés och den Kristna Fredsrörelsens stora valdebatt om säkerhetspolitik på måndagen lät Tuomioja förstå att den som efterlyser en säkerhetspolitisk debatt enbart strävar till att den utmynnar i ett NATO-medlemskap.

  Det är inte lätt att hänga med i Tuomiojas kryptiska formuleringar, men han sa sig i varje fall inte mena att debattens arrangörer skulle sträva till ett NATO-medlemskap. Däremot avsåg han nog utrikespolitiska institutets chef Tapani Vaahtoranta, som i söndagens Helsingin Sanomat skrev att Finlands säkerhet tystas ner i valdebatterna. Tuomioja kan i varje fall acceptera Vaahtorantas åsikter, eftersom han för ett analytiskt resonemang.

  Tuomioja representerade SDP i paneldebatten, medan jag företrädde Sfp. Tuomioja och centerns Mari Kiviniemi var rörande eniga om att vi nu skall vänta på den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen om något år och först därefter dryfta NATO-frågan.

  De två stora regeringspartierna gör sitt yttersta för att kväsa en säkerhetpolitisk debatt. Så här gjorde man också i det gamla socialistiska systemet, med femårsplaner mm. Man såg konsekvent till att obekväma frågor inte behandlades offentligt. På så sätt höll man folket utanför.

  Samma sak gör nu vår statsledning. Nu, då man borde debattera säkerhetspolitiken och ett NATO-medlemskap, säger man att frågan inte är aktuell och att det inte finns något hot mot Finland. När skall vi då debattera? Bör Finland först känna sig hotat innan Tuomioja, statsministern och inte minst presidenten vill debattera säkerhetspolitik.

  Det att Tuomioja m.fl. lider av, såsom avgående talman Lipponen säger, NATO-allergi kan ännu bli besvärligt. Lipponen själv har igen vänt och låter nu förstå att NATO kanske inte är den bästa lösningen. Presidenten igen motsätter sig ju konsekvent en öppen debatt om frågan.

  Tyvärr är också centerledningen avvogt inställd till en säkerhetspolitisk debatt, så saken får bero. Finländarna följer i allmänhet sina ledares råd och låter bli att debattera känsliga frågor. Jag undrar bara när det här folket skall börja tänka självständigt och trotsa statsledningen. En säkerhetspolitisk debatt borde föras nu, innan omvärlden igen har förändrats. Då kan det vara för sent.

13.3.2007   

  Pensionärernas frågor har hittills diskuterats rätt mycket. Också åldringsvården, skatter, utbildning mm. hör till standardämnena under debatterna. Trots att åtminstone jag hela tiden lär mig av att träffa och tala med folk, så har substansen och nya infallsvinklar lyst med sin frånvaro.

  Energi- och försvarsfrågorna tas i allmänhet upp i slutet av debatten, men där aktar sig panelorförandena och ofta också deltagarna för att ta klar ställning. Det blir oftats fråga om ja eller nej till mera kärnkraft eller ett NATO-medlemskap. Det tycks bara inte gå att få till stånd en ordentlig djupgående debatt. Inte är det väl bara så att alla inte har fördjupat sig i de här frågorna. Å andra sidan finns det nog också för mig ämnen som jag hellst förbigår.

  För min del har det smugit in sig ett ämne, som inte var planerat, men som nu ser ut att bli allt viktigare. Folk är mycket intresserade av digital-tv-frågan. Det att missnöjet nu kanaliserads via mig är ju inte mitt fel. Tacket skall gå till ledningen för svenska YLE, som ju gjort sitt bästa för att få igång en debatt.

  Sista veckan av valkampanjen kan eventuellt bjuda på spänning. Jag ser fram emot att på måndagen träffa bl.a.utrikesminister Erkki Tuomioja i en paneldebatt om säkerhetspolitiken. På högre nivå förs ju sedan de stora valdebatterna, som kanske än en gång bjuder på överraskningar.

  Själv är jag för stunden så egocentrisk en människa bara kan bli. Kampanjen och den strama tidtabellen upptar mig helt och andras debatter hinner jag sällan ägna mig åt. Det här att själv vara kandidat är sju fallt jobbigare än jag någonsin, som journalist, kunde ana.

8.3.2007 

  För första gången har jag nu, som partirepresntant, deltagit i rundabordsdiskussionerna om det svenska språkets ställning. Jag förväntade mig en seriös debatt med representanter från alla partier utom Sannfinländarna. Tji fick jag. Debatten var nog seriös, men flera partier lyste med sin frånvaro.

  Varken Centern eller Vänsterförbundet var på plats och Samlingspartiets representant, Martin Saarikangas, anlände när vi andra var på väg ut. Han hade nog kritiska synpunkter, men knappt någon gav sig tid att stanna kvar och lyssna på dem.

  Svenskans ställning efter kommun- och servicestrykturreformen stod först på agendan, men den frågan förbigicks. I stället diskuterade vi rätt ingående den andra huvudpunkten om målsättningen inför regeringsförhandlingarna utgående från Folktingets tio krav.

  Alla närvarande kunde i stort omfatta kraven om bl.a. språklig konsekvensbedömning, utbildning och servic på svenska. I sak kan jag inte klaga, men däremot nog på omständigheterna. Trots pågående valkampanj kunde man nog önska en större uppslutning och en stramare mötesordning. Om de här rundabordsdiskussionerna inte organiseras bättre, så kan man ju lika bra lägga ner dem.

  Det skall väl inte vara ett självändamål att ordna möten kring en så här viktig fråga. Då kan saken  lika bra skötas inom ramen för Folktinget, där ju alla partier är representerade. På basen av min första erfarenhet, så anser jag de knappast är någon ide´ fortsätta diskussionerna i den här formen. Men kanske det blir bättre efter valet?