För första gången har jag nu, som partirepresntant, deltagit i rundabordsdiskussionerna om det svenska språkets ställning. Jag förväntade mig en seriös debatt med representanter från alla partier utom Sannfinländarna. Tji fick jag. Debatten var nog seriös, men flera partier lyste med sin frånvaro.

  Varken Centern eller Vänsterförbundet var på plats och Samlingspartiets representant, Martin Saarikangas, anlände när vi andra var på väg ut. Han hade nog kritiska synpunkter, men knappt någon gav sig tid att stanna kvar och lyssna på dem.

  Svenskans ställning efter kommun- och servicestrykturreformen stod först på agendan, men den frågan förbigicks. I stället diskuterade vi rätt ingående den andra huvudpunkten om målsättningen inför regeringsförhandlingarna utgående från Folktingets tio krav.

  Alla närvarande kunde i stort omfatta kraven om bl.a. språklig konsekvensbedömning, utbildning och servic på svenska. I sak kan jag inte klaga, men däremot nog på omständigheterna. Trots pågående valkampanj kunde man nog önska en större uppslutning och en stramare mötesordning. Om de här rundabordsdiskussionerna inte organiseras bättre, så kan man ju lika bra lägga ner dem.

  Det skall väl inte vara ett självändamål att ordna möten kring en så här viktig fråga. Då kan saken  lika bra skötas inom ramen för Folktinget, där ju alla partier är representerade. På basen av min första erfarenhet, så anser jag de knappast är någon ide´ fortsätta diskussionerna i den här formen. Men kanske det blir bättre efter valet?