BBL 10.3.2007
Borgåbladet har alldeles rätt efterlyst debatt om de stora och tunga frågorna. Till dem hör försvars- och säkerhetspolitiken. Nu vill jag för klarhetens skull redogöra för min syn på den frågan, eftersom den ofta förbigås i de lokala debatterna. Det enda som frågas kandidaterna är om vi är för eller emot NATO? Den frågan ställs oftast av dem som är emot NATO.
Om man låter bli följdfrågan varför, så underblåser man en saklig debatt, som ger folk möjlighet till eftertanke. För min del lyder svaret ja, men inte utan förbehåll. Om vi skall ha ett trovärdigt försvar, så ser jag ingen annan möjlighet än ett allt närmare samarbete med västvärldens enda fungerande försvarsallians. Hur och när vi går med skall vi själva bestämma. Vi får inte göra som de baltiska länderna och huvudstupa kasta oss villkorslöst in i ett försvarssamarbete.
Såväl kostnader som omfattningen kan vi reglera. Huvudsaken är att vi nu trotsar statsledningens uttalanden om att frågan inte är aktuell. Efter presidentvalen i USA och Sovjet kan frågan kännas angelägen.
När jag rör mig i Västnyland får jag ofta höra om hur splittrad regionen är. På många orter söker man efter en egen kandidat, som skall tala för Västnyland i riksdagen. Det är sant att en person med rötter i en viss bygd känner mera för sin hemort, men hur viktig är den här aspekten?
Om västnylänningarna inte lyckas samla sig kring en egen kandidat och få honom/henne invald, så kan man ju alltid se till att någon annan tar sig an frågan. Jag uppmanar västnylänningarna att vara aktiva för sin sak, de må nu sedan gälla hälsovården, kommunsammanslagningar eller vägprojekt.
Man kan kämpa för saker som inte direkt gäller ens hembygd. För egen del anser jag mig veta en hel del om Västnyland, men säkert inte tillräckligt. Vi kandidater finns inte till för att bara predika för väljarna, nej vi måste lyssna och reagera. En hel del frågor som tas upp på valdebatterna gäller sist och slutligen kommunala frågor, men många av dem regleras av riksdagen.
De som blir invalda är förpliktade att hålla kontakt med folket. Avgörande för vilka frågor som blir hjärtefrågor för en kandidat/riksdagsman är oftast beroende av hur aktiva människor är och hur starkt de ger uttryck för sina åsikter
När det begav sig kändes finlandssvensk television viktig. Trots att man idag med ett småleende tittar på gamla program, så kändes de då angelägna för oss. Med sina bristande resurser, såväl ekonomiskt som tekniskt, påverkade tv-programmen oss. Kanske det var det nyhetens behag, men vi såg i alla fall på finlandssvensk tv.
Idag tycks allt färre bry sig om våra tv-program. Sedan digitalbestyret satte igång, med FST5 och en massa andra kanaler, har intresset sinat. Tittarsiffrona för de finlandssvenska programmen är så små att de knappt kan mätas. FST-ledningen hävdar att tittarmätningarna inte är rättvisa och att det inte finns något att vara orolig för. Hoppas de har rätt.
Då man rör sig i svenskbygderna och i tvåspråkiga trakter får man i varje fall en känsla av att folk inte längre ser så mycket på FST:s program. Tidigare visade till och med helt finskspråkiga intresse för bl.a. tv-nytt, men nu har de spontana reaktionerna blivit allt färre.
Själv har jag med åren blivit allt oroligare för tittarbortfallet. Finnar, som inte har så mycket till övers för landets tvåspråkighet, får vatten på kvarnen. Vad behöver vi FST-kanalen till. Den bara kostar och ger ingenting. Pengarna kunde användas till bättre ändamål, säger de.
Nu har FST kört in sig i en återvändsgränd varifrån det svårt att komma ut. Drömmen om en egen kanal kan i stället bli en mardröm. Tittarna vet inte var och när man hittar programmen. De som inte ännu har digitalbox har fullständigt tappat FST. En del kommer kanske aldrig tillbaka.
FST måste nu på alla sätt kämpa för att det analoga nätet verkligen stängs i höst. Varje uppskjutning försämrar möjligheterna att hålla och eventuellt få tillbaka tittarna.
Samtidigt blir det allt uppenbarare att YLE har gjort förhastade beslut med digitalövergången. Tekniken uppfyller inte kraven. Dessutom har man envist gått in för att varje mottagare bör ha en egen box, trots att man t.ex. i Sverige har en lösning där kabelföretagen skaffar en centralbox, som sedan förmedlar sändningen analogt till hushållen. Kabelanslutna hushåll behöver inte göra någonting alls för att få se tv-programmen. Hos oss skulle hundratusentals hushåll slippa en boxinvestering på mellan 50 och 500 euro om vi gick in för samma system.
Inom FST säger man att centralboxar inte kan förmedla textning och att man för de svenska sändningarna inte kan acceptera ett dylikt system. Sjukhusen får i varje fall skaffa centralboxar och en treårs förlängning på övergången till digi-tv.
Ingen har tillfredsställande kunnat förklara varför vi skall ha ett så strikt system som både är krångligt och dyrt. Nu är det främst FST som hamnar i kläm. Ju längre tiden lider ökar risken för att FST blir en allt mindre faktor i det finlandssvenska mediautbudet
Bedrövligt digibestyr
Samtidigt som en digivecka pågår, under Yleisradios ledning, håller tusentals finländare på att kämpa med sina digitalboxar. Det är sorglustigt att vi bara snällt har funnit oss och accepterat övergången till digital-tv. Yleisradio och kommunikationsministeriet har förklarat att det här är nödvändigt.
Övergången till digital-tv är förr eller senare nödvändig, men den tidtabellen här är för snabb. En lång övergångstid blir visserligen dyr för Yleisradio, men varför hade man så brottom?
Tidtabellen forcerades innan de tekniska lösningarna var färdigt utvecklade. En massa problem har uppdagats och de som snabbt skaffade sig en, eller flera, digitalboxar har svurit ve och förbannelse.
En annan konstighet är att alla mottagare måste ha en egen box trots att man i till exempel Sverige inte behöver göra någonting ifall man är ansluten till kabel-tv-nätet.
Centralboxar godkänns bara på finländska sjukhus, men inte i vanliga kabel-anslutna hushåll. FST har hamnat i kläm, för centralboxar kan inte överföra textning, men ingenjörerna har väl löst större problem?
Tystnaden är kompakt om digitalboxarna. Varken YLE eller kommunikationsministeriet anser sig ha något att tillägga. Besluten är fattade och nu skall alla bara finna sig.
Att hela beslutsprocessen är höljd i dunkel och inte tål dagsljus tycks inte bekymra beslutsfattarna. Efter min insändare i Hbl 29.1.har flera personer kontaktat mig och försett mig med mycket material. Jag hade inte tänkt på att den tekniska lösningen är tvivelaktig och att alla dessa digitalboxar också märkbart ökar elförbrukningen ni hemmen, samtidigt som vi uppmanas att spara energi.
Mina misstankar, om att beslutsprocessen har gått för snabbt och att de tekniska lösningarna inte är de bästa för konsumenten, har stärkts. Centralbox-systemet för kabelhushåll, som i Sverige, är fullt möjligt också hos oss. Sjukhusen ges ju den möjligheten.
Public service-bolaget YLE och kommunikationsministeriet borde nu ta sitt ansvar och erkänna sina misstag. Det finns nämligen väldigt många, flera hundratusen finländare, som känner sig lurade. Synd bara att finlandssvenskarna hamnar i kläm i och med att FST envist har gått in för sin egen digitala kanal.
VN 9.2.2007
Pensionärer och åldringar skall få sitt tack
Hela systemet är i varje fall ytterst komplicerat. Folkpensionens storlek, beskattningen, avdragsrätten och tillgången på tjänster till skäligt pris är allt som påverkar pensionärernas ekonomiska ställning. Få vet hur man maximalt kan utnyttja systemet, och många blir utan de bidrag eller förmåner de är berättigade.
Också många ensamma åldringar har svårt att förstå vad allt det har rätt att kräva. Vi behöver nu ett bättre nätverk av personer som kan hjälpa åldringar och pensionärer att söka hjälp. Allt för många känner sig idag oroliga. När nu åtminstone en del av löftena om mera resurser till de utsatta grupperna förvekligas, så måste också alla jämlikt ha möjlighet att få det som det är berättigade till.
Vi får aldrig glömma att dagens pensionärer och åldringar har byggt upp landet och nu är berättigade och värda att få ett tack för mödan.
Skall vi verkligen igen måsta gå igenom den fruktlösa ”ja-nej” debatten om kärnkraft. Kärnkraftsmotståndarnas ensidiga argumentering i en ytterst viktig fråga, för landets energiproduktion, är naiv och ansvarslös.
Thomas Rosenberg har väl redan på 1970-talet cementerat sin ståndpunkt och vägrar säkert in i det sista att ändra sig. En gång nej alltid nej. Men av en ansvarsfull politiker förväntar jag mig en mångsidigare argumentering där för- och nackdelar noga vägs mot varandra. Viktigast är i varje fall att förstå också andra argument än sina egna.
Sfp har visserligen ett gammalt partidagsbeslut om nej till mera kärnkraft, men partiprogrammet utesluter inte en utbyggnad av kärnkraften. Där har partiet klokt nog inte låst sin ståndpunkt.
Det tillfredställer mig. Jag får tänka själv och vara mottaglig för nya argument. När stunden är kommen vill jag fatta ett noga övervägt beslut i en ytterst viktig fråga.
I höst är det slut på de analoga tv-sändningarna. Alla i Finland måste skaffa en digitalbox för varje tv-mottagare. Undantag görs för sjukhusen, där en central digitalbox tillåts. Varför kan inte centrala digitalboxar också installeras i bostadshus?
Hittills har det bara talats om upphovsrättsliga skäl. Faktum är att det inte finns några tekniska problem att via kabel-tv sända ut digitala sändningar centralt. I Sverige är det här helt möjligt. Där kan miljontals människor få se digital-tv via kabel utan att behöva skaffa sig en egen box.
Är det verkligen möjligt att lagstiftningen hos oss förbjuder centrala digitalboxar eller är det bara en myt? Vad jag förstår så handlar det om en tolkning av lagen, som vi bara har accepterat. Ingen har heller fört fram möjligheterna att ändra lagen, ifall den tolkas för stramt.
En digitalbox kostar mellan 50 och 500 euro. Då alla hushåll har skaffat sina boxar, så är det någon som har gjort stora affärer. Det rör sig om hundratals miljoner euro. Man kan fråga sig om vi finländare har gått på århundradets blåsning då Yleisradio, digitalboxtillverkarna och politikerna har enats om att alla tv-mottagare skall förses med box. Vem skall ställas till svars?
Kirkkonummen Sanomat 21.1.2007
Varje dag ser man livsfarliga situationer och tusentals nervösa bilister ta sig till och från Helsingfors västerut. Vissa dagar kan det ta långt över en timme att ta sig från Kyrkslätt till Helsingfors och över en timme att ta sig tillbaka. Situationen bara förvärras från år till år.
Regeringen gav 48 miljoner euro för motorvägsbygget från Stensvik till Kyrkslätt centrum, men det är inte en stor tröst ännu på många år. Innan projektet kommer igång tar det ett par år, byggnadsarbetena pågår minst ett par år till och med alla besvär och andra problem går det väl ytterligare något år.
Redan nu sker otaliga krockar, flera människor skadas och många får till och med sätta livet till. Dessutom inträffar över 100 krockar med hjortdjur per år och för att inte tala om alla de avgaser som sprids från de tusentals köande bilarna.
Vägförvaltningen har inga fungerande lösningar för de närmaste åren. Lösningen kommer först då motorvägen står klar, kanske år 2011 eller 2012. Men det är knappast en slutlig lösning. Problemen skjuts bara västerut. Kyrkslättsborna får det kanske bättre, men knappast de som skall vidare västerut. T.ex. långtradartrafiken till Hangö bara ökar.
Hela den här processen är ett ypperligt bevis på de politiska beslutsfattarnas kortsiktighet.
Man tänker bara fyra år i sänder och skjuter framför sig problemen. Först när situationen blir outhärdlig skrider man till verket. Det här blir oerhört dyrt för samhället och då tänker jag inte bara på pengar.
Kyrkslättsbor och andra som använder stamväg 51 får nu bara stå ut. När projektet är färdigt har redan många andra problem uppstått. De löses igen först när läget är outhärdligt. Då har många år gått och kostnaderna stigit med miljontals euro.
Kärnkraften har alltid väckt känslor. Motståndarna har allt sedan 1986 (Tjernobil) framhävt säkerhetsaspekten. Varje gång en liten ventil eller något annat sekundärt fel har uppstått så har det gjorts till stora nyheter. Även undertecknad har gjort sig skyldig till överdrifter.
Men faktum är att Finland skulle ha stora problem med sin energiförsörjning idag, ifall vi inte hade kärnkraften. Den står för ¼ del av elproduktionen och när den femte reaktorn är klar för 1/3. Vad är alternativen om vi vill hålla oss till internationella utsläppsavtal.
Industrin skulle nog skaffa fram energi för sina behov, men till vilket pris? Om Finland gör sig beroende av importenergi, av olika slag, så mister vi kontrollen över såväl pris som säkerhet. Alternativa, förnybara energikällor kan tyvärr inte ännu på länge tillfredställa det behov som finns. En annan sak är sedan att satsningen kunde vara större, men inte heller det räcker.
Men låt oss debattera konstruktivt och öppet energipolitik. Allt fakta som jag hittills har sett visar på att vi behöver ytterligare kärnkraft, också efter att den femte reaktorn är klar. En annan sak är sedan om vi skall satsa på uranutbrytning. Avfallsfrågan är åtminstone i praktiken löst.
Hangötidningen 16.1.2007
Hangö och storkommunen Raseborg
Vissa inflytelserika politiker, som tidigare stadsstyrelseordförande och nu riksdagskandidat Sten Öhman, pläderar för att Hangö skall med i storkommunen. I stadsfullmäktige är däremot en stor majoritet emot.
Målet med den kommande kommun- och servicestrukturreformen är att sporra, men också tvinga kommuner till samgång. De ekonomiska argumenten väger tyngst och kommunerna måste bevisa att de klarar av sin ekonomi och sina förpliktelser att erbjuda service för att kunna fortsätta som självständiga enheter.
Om jag är rätt informerad så fyller Hangö kriterierna för att klara sig själv. Såväl stadens ekonomi som möjligheter att ge service är goda. Det som talar för en samgång är att staden har under 10.000 invånare. Problemen med att till exempel upprätthålla skolor och hälsovårdsservicen måste visserligen lösas, men blir det bättre om man går med i en storkommun?
Inom den planerade storkommunen finns fem gymnasier och frågan är om Hangö får behålla sin skola ifall av en samgång. Och hur är det med hälsocentralen?
Hangös läge är besvärligt. Det är 35 kilometer till Ekenäs, som blir centrum för den nya storkommunen och hur skulle karis- och pojoborna förhålla sig till att viktiga funktioner placeras i Hangö?
Kommunernas självbestämmanderätt får inte vara ett självändamål. Men om man ser på till exempel Helsingfors´ agerande för att få en del av Sibbo, så inser man hur viktig den kommunala självbestämmanderätten är. Det finns redan idag alla möjligheter till samarbete mellan kommunerna, inte minst inom hälsovården.
Viktigast är att hangöborna nu själva får bestämma om hur de vill ha det och det bör de få säga i en folkomröstning. Beslutsfattarna skall inte tvinga in Hangö i storkommunen Raseborg. Tron på framtiden och en egen identitet är, som jag ser det, det bästa för Hangö.
Debatten om Sibbos framtid går in på farliga spår. Själva sakfrågan, Helsingfors´rätt att annektera en del av Sibbo, håller på att bli en bisak. Språkargument blir allt vanligare. Med Centerns viceordförande Mari Kiviniemi och Suomen Kuvalehtis chefredaktör Tapani Ruokanen i spetsen talas det nu om språkmur och den svenska minoritetens intressen. Värre argument hör man, till och med i riksdagens korridorer. Det här sker med de stora partiernas tysta godkännande. I och med att såväl centerledaren, statsminister Matti Vanhanen, och SDP-ledaren, finansminister Eero Heinäluoma, redan i ett tidigt skede ställde sig bakom Helsingfors, så har de redan förbrukat sitt förtroende. Om den sittande regeringen besluter i Sibbofrågan, så kommer många att känna sig lurade och förlora tron på demokratin och politikerna. Det politiska myglandet slår hårt tillbaka. Nu krävs det tid, mycket längre än till valet. Låt en ny regering behandla frågan efter att den grundligt och demokratiskt har beretts. Men det viktigaste är att någon högre auktoritet, som presidenten och talmannen nu resolut tar avstånd från angreppen mot oss finlandssvenskar. Det börjar redan farligt påminna om hets mot folkgrupp.